Det har varit en spännande höst som har gått i raketfart! Nu står julen för dörren och kursen pedagogisk dokumentation med IT-stöd är snart slut. Här ska jag knyta ihop min process-säck. Jag ska dock inte ställa den på vinden eller i ett dammigt förråd. Jag väljer nog att stoppa allt jag lärt mig i en stor ryggsäck så jag kan bära med mig det genom mitt fortsatta yrkesverksamma liv. Samt kunna fylla på med kunskap, min lärandeprocess fortsätter ju!
När jag tittar tillbaka på mitt första inlägg i bloggen om vad pedagogisk dokumentation är så är barnens läroprocess i fokus. Det anser jag fortfarande är en självklarhet att det ska vara det primära men jag har upptäckt så mycket mer inom den pedagogiska dokumentationen. Jag tänker på det Lenz Taguchi (1997) skriver, att det handlar om ett konstruktionistiskt tänkande dvs. miljön, förhållningssätt till barnen och hur vi är mot varandra. Allt är föränderligt, ingenting är konstant (Lenz Taguchi, 1997). Genom att dokumentera över vad vi har och vad vi vill kan vi lättare efteråt reflektera om förändringen var något positivt eller om det inte fungerade och vi får antingen gå tillbaka eller tänka ytterligare ett steg framåt. Vi förändrar ofta vår lekmiljö på vår avdelning för att få en tillåtande miljö där vi pedagoger är medkonstruktörer i barnens lek och utforskande (Lenz Taguchi, 1997). Vi har barn i åldrarna 1-5 och då måste det finnas material tillgängligt för alla och på deras nivå. Var vill de större barnen leka och med vad? Vad gör de mindre barnen och var leker de? Miljö och material kan ge olika signaler till barn och vuxna, vad kommunicerar miljön? För ett barn ropar soffan ”kom och hoppa” men för en vuxen betyder det ”sitt ner och läs en bok” (Wehner-Godée, 2010).
Att göra det osynliga synligt är något som jag fastnat för under denna kurs. Att synliggöra och medvetandegöra är de begrepp jag tycker sammanfattar pedagogisk dokumentation. Hur reflektionen över dokumentationen gör den pedagogisk (Skolverket, 2012). Wehner-Godée (2010) beskriver hur dokumentationen handlar om att synliggöra processen och inte resultatet, att i varje produkt hålls en process fången. Förskolan är det första steget i utbildningssystemet och läroplanens (strävans-)mål lyfter fram de små barnens rätt att lära och utveckla kunskaper nu och för framtiden (Sheridan & Pramling Samuelsson, 2009). Hur vet man då att man arbetar i rätt riktning? Vi använder oss av Lotusdiagram i vår dokumentation samt reflektion i vårt kvalitetsarbete. Det anser vi i mitt arbetslag är ett överskådligt sätt att få med alla mål i planering och i verksamheten för att sedan reflektera om hur och varför. Kvaliten på förskolan ska kontinuerligt och systematisk dokumenteras, utvärderas och utvecklas (Lpfö 98/10).
I min text om vad, hur och varför pedagogisk dokumentation hade jag några frågetecken i slutet som jag inte riktigt kunde räta ut. Jag kan inte göra de helt raka nu heller men jag har haft dem i huvudet sedan dess. Tiden känns fortfarande som ett hinder. Hur ska vi hinna med all dokumentation och reflektion? Där gäller det att i verksamheten tänka till och hitta en metod för vad och hur vi ska dokumentera för att inte drunkna i all dokumentation. I mitt arbetslag är vi fortfarande under utveckling på den fronten men befinner oss nu i en lärprocess hur vi ska gå till väga.
Det jag känt under denna terminen är ändå att jag har blivit bättre på att reflektera i nuet. Jag tänker/reflekterar mera runt vardagssituationer. Genom att aktivt ha arbetat med frågeställningar kring pedagogisk dokumentation: litteraturen i denna kurs, diskuterat med mitt arbetslag samt på kurstillfällena i min studiegrupp, har jag således förändrat mitt eget arbetssätt. Genom att utmana varandra i arbetslaget med vad, hur och varför-frågor får vi igång reflektionsarbetet och vi synliggör, förändrar och utvecklar på så vis vårt arbete. Reflektion är som ett pussel som man inte bara lägger en gång utan något som bryts upp och måste läggas om och om igen (Emsheimer, Hansson & Koppfeldt, 2005).
Att göra en podcast var fantastiskt roligt tycker jag! Det är något som jag verkligen vill göra igen och tillsammans med barnen. Jag har börjat använda Garage Band med barnen i små steg. Jag fick tips av en annan pedagog att spela in barnens röster och leka med olika effekter tillsammans för att upptäcka vad man kan göra med ett litet inspelat ”hej” eller ett skratt. Vi har också utforskat instrumenten. De minsta barnen har fått sitta och ”plinkat” på keyboard och gitarr samt trummat på trummorna med stor förtjusning. Några barn har spelat in varsitt litet musikstycke och ville sedan lyssna på det om och om igen!
Barn som växer upp idag är födda in i denna teknikålder, de är s k ”digital natives” och vi vuxna är ”digital immigrants”, det är inte en fråga OM vi ska ha denna nya teknik på våra förskolor utan HUR vi ska använda dessa verktyg (inspirationsföreläsning av Martina Borg & Line Kavmark-Knieling, 2013).
I läroplanen kan vi läsa om vårt uppdrag att ”förmåga att kommunicera, söka ny kunskap och kunna sammarbeta är nödvändigt i ett samhälle präglat av ett stort informationsflöde och en snabb förändraingstakt. Förskolan ska lägga grunden till att barnen på sikt kan tillägna sig de kunskaper som utgör den gemensamma referensram som alla i samhället behöver” (Lpfö 98/10 s. 6)
Jag omfamnar gärna ny teknik och slänger mig in i att testa, trycka, känna och klämma. Med iPaden som verktyg har vi skapat film med enkla medel, hittat information snabbt, plockat fram bilder att reflektera kring, bloggar mm mm.
Borg & Kavmark-Knieling (2013) berättade att de såg iPaden som ett rum, lika som man ser ett kuddrum, snickarrum etc. där man kan utforska och lära. Det tyckte jag var en bra beskrivning. Det är ett komplement, ett till rum i vår förskola, inte en ersättning.
